Sofia Elldin

Jag kan vänja mig vid att få hem testkitt på diverse lushprodukter, likaså vid att ständigt dofta honung och lavendel (kan inte sluta sniffa på mig själv).. och en och annan bonus går väl också an. HIHAGIIAGKAHHJA

Ledsen Elin men jag kom plötsligt på att det här med födelsedagstal bara är för folk födda 1993. Så ja. Sorryborry!

 

Ha, skämt åsido! Här ska du få ditt tal, men det finns en risk att du inte vill höra det. För till skillnad från tidigare födelsedagsbarn har du en mycket mörkare historia att vänta. Och det är inte på grund av mitt språkliga bortfall, vars grammatiska förorsakanden skulle kunna släcka ner jorden femtio gånger effektivare än earth hour. Du är nämligen den person som skadat min kära doctor mest eller tja - med två undantag (och en av dessa undantag försökte även förgöra hela universum, bara så du förstår av vilka proportioner detta är). Det här är historien om hur en timelords hjärta kom att stanna för alltid.

 

Var ska jag börja? Jag skulle kunna hoppa till sluten av sagan och beskriva hur du fullständigt krossade min kära doctors hjärta, och ristade in ytterligare ett ärr i hans alltför sargade själ (ja, bildligt talat alltså - för det är inget i jämförelse med den riktiga skadan). Men för att du ska förstå betydelsen av vad som hände, och precis hur mycket smärta du orsakade, behöver jag ge dig lite bakgrundsinformation. För sorgligt nog kommer du inte ihåg honom eller vad som hände den 13 maj, 2011.

Doctorn är en timelord som bemästrar tidsresande, kommer från planeten Gallifrey och aldrig riktig åldras. Eller tja, inte utseendemässigt i varje fall (förutom ett ansiktsbyte då och då). Av någon anledning har jorden kommit att bli hans favoritplanet, och människan hans favoritart. Och när man levt i så många år som han har (över 900!), och upplevt så mycket ondska, död och smärta som denna man har behöver denne någon som kan hålla honom i schack, se till så att han inte dras in i mörkret själv. Det är därför han ständigt har sina mänskliga companions med sig. Nackdelen med att ha människor som vänner är att de kan spendera resten av sina liv med honom – men han kan inte spendera resten av sitt med dem, för allt måste ta slut någon gång när man är människa, antingen av ålder eller skada. Det idealiska för honom vore förstås en av hans egen sort, men se det går icke - hela hans planet är förstörd och alla andra timelords döda. Så människor får duga, även om de förr eller senare överger honom på ett eller annat vis. Nu har du fått lite bakgrundsinfo, låt oss gå vidare i den här historien – jag menar, jag har inte hela dagen på mig att sitta här och återge livshistorier.

 

Första gången du träffade doctorn var du bara 6 år. Du var lekparken med dina föräldrar och kravlade runt i sandlåda (och smaskade sand eller något annat intelligent), när du plötsligt tyckte dig se en skugga svepa förbi i ditt yttersta synfält. Men när du vände dig om var det såklart inget där (steg 1 för att bygga upp spänning i doctor who, duuuh). Om du hade varit lite snabbare hade du upptäckt en ödlelik människovarelse, men oh well – du fick ju se den i sinom tid. Två timmar senare as a matter of fact, när samma ödle-människa (Silurian) passade på att grabba sig ett litet snack (du var sannerligen en liten godbit som liten – i dubbel bemärkelse) efter att dina föräldrar lämnat parken för att köpa glass. För att göra en lång historia kort så var du tre och en halv sekund från att bli huvudlös, om inte Doctorn och hans companion Rose hade dykt upp. Femton komma sex minuter och en debatt senare löste sig situationen fredligt och silurianen taggade hem till jordens inre.

Efter att Doctorn räddat dig begav han sig springandes vidare, som vanligt, hand i hand med sin kära Rose. Du hann inte göra annat än att ropa tack förrän han försvunnit och du hörde ett WHOOOP WHOOOOOP-ljud bara för att upptäcka en blå telefonkiosk försvinna upp i himlen. Eh, och ja, din återgivning av följande händelse till föräldrarna dina kan möjligen vara anledningen till de veckoliga terapibesöken hos skolkuratorn i sexårs...

 

Andra gången du träffade doctorn var det faktiskt du som räddade honom. Nu var du 10 år och befann dig i skolan. Du satt och väntade på att din pappa skulle hämta dig, medan skolan sakta men säkert tömdes allt eftersom eleverna gick hem. Men du var kvar. Det var efter att du tyst förbannat din pappa för tredje gången som du hörde en duns längre bort i korridoren. ”Hallå? Är det någon där?” ropade lilla Elin (ja, du alltså). Inget svar. Du hade dessvärre inte sett tillräckligt många skräckfilmer vid 10 års ålder för att förstå att man i sådana situationer absolut INTE ska undersöka några konstiga ljud - när man är befinner sig helt ensam som liten flicka i en stor ”tom” byggnad. Å andra sidan, om du inte hade varit så pass dumdristig att du begav dig ut i korridoren hade du aldrig upptäckt plastdockan som försökte strypa doctorn. Du hade inte heller kommit på den briljanta men ack så våghalsiga idén att tända eld på den (för en smält docka är ju inte så effektiv), vilket du gjorde med tändaren du oförklarligt hade i jackfickan (PYY-HYY-HYROMAN?). Elden gjorde sitt jobb och plastdockan (som egentligen var en sorts alien) smälte till en fläck. Till skillnad från förra gången hade doctorn inte lika bråttom vidare nu, utan kunde föra en konversation med 10 åriga Elin. Han tackade dig översvallande för hjälpen, på ett så uppriktigt sätt bara doctorn kan bemästra, och skulle precis gå när du frågade var den blonda flickan var (Rose). Av alla saker du kunde ha frågat honom, så som vem han var, hur det kom sig att telefonkiosker flög eller hur i hela friden plastdockor kunde leva, så valde du just den frågan. Vilket var turligt, för annars hade doctorn aldrig tvärstannat i korridoren och sakta vänt sig om för att fråga hur du kände till Rose. Han hade trots allt förlorat henne för 2 år sedan. Du hade bara knyckt på axlarna och sagt att du såg henne förra gången. Vilken andra gång? Gången då du räddade mig från ödle-människan, svarade du. Doctorn borde ha anat oråd redan där, sannolikheten för en liten flicka att möta doctorn ens en gång i sitt liv är minimal, och två gånger? Fullständigt omöjligt. Det kunde självklart bara ha varit ett sammanträffande, men efter 7 säsonger av doctor who vet vi ju alla att det finns inget så simpelt som ”sammanträffanden”.

Som tack för hjälpen (och på grund av en enorm nyfikenhet) fick du den stora äran att följa med doctorn på en resa, vart som helst i tiden. Nu mötte du också Donna, doctorns nya companion, en rödårig kvinna i senare 30-åren med ett hett temperament. Tillsammans utgjorde doctorn och hon en dynamisk men ack så gnabbande duo. Lustigt nog blev du en del av den. För som vi alla vet brukar doctorns one-time-and-only-one-time resor aldrig sluta som bara ”one time”. Det blev en resa till det viktorianska eran i england, sedan en till planeten Maksnirwivokas i Wartewhy-galaxen. Och så ytterligare en till år 2376. Ni åt lavaglass på toppen av Mount everest, badade i Matt Damons pool i Hollywood, lekte kull bland de egyptiska pyramiderna. Men hur mycket doctorn än uppskattade att umgås med dig, var det alltid något som gnagde i honom när han var i din närhet. Ibland fick han för sig att det ett sorts gult sken kring dig, och allt för ofta tyckte han höra sig ett fyrtaktigt dunkande, dunk...dunk...dunk...dunk, när du sov om nätterna.

Efter några månader slog det sunda förnuftet in hos Donna och hon bestämde sig för att det var dags att lämna tillbaka dig till jorden, och dina föräldrar. Att resa med doctorn är aldrig riskfritt, och med en liten 10 åring i handen är sannolikheten för diverse dödsfall stora. Doctorn tyckte det var en förträfflig idé, inte för att han ville skiljas från en god kamrat, men för att han inte stod ut med dunkandet. Redan här kan vi notera att doctorns omedvetna ibland är hundra gånger visare än han själv. Eller så hade han redan här börjat ana något, men bara inte ville acceptera det och därför valde att fly från dilemmat – genom att lämna tillbaka dig. Den fina med tidsresande är att man kan utnyttja det vid barnkidnappning, att resa tillbaka 2 månader och lämna dig utan att föräldrarna ens upptäckt att något saknades var hur enkelt som helst.

Åren gick och du började sakta glömma bort den lustiga mannen med den blå boxen. Det kanske verkar konstigt du skulle glömma bort resor genom tid och rum, men i en liten 10 årings huvud finns det inte varken plats eller ett fack för något så otroligt. Så det knuffas undan och placeras under ”fantasi” och glöms bort lika snabbt som en dröm.

Sista gången du träffade doctorn var den 13 maj, 2011. Du var 17 år, och doctorn hade precis förlorat Donna (ehum, det här med att förlora companions är kanske lite av ett mönster i doctor who). För en gångs skull möttes ni inte i en situation av fara, utan av ren, fredlig ”slump” (HA!). Du var på väg hem från en spånarkväll (ja, ni höll på med något sorts bildprojekt) hos Rebecca, för att titta på hitta nemo som du fått på din födelsedag några dagar tidigare. Plötsligt såg du en blå box stå parkerad på sidan av vägen. Du hade börjat fundera över den besynnerliga placeringen av telefonkiosken när du såg doctorn. Hans bakhuvud, rocken och den blå boxen kombinerat var allt som krävdes för att du skulle minnas igen. Doctorn! Då du nu var 17 år och nästan myndigt utgjorde du en perfekt companion, vilket var vad du kom att bli.

 

Du ska veta att du var väldigt lovande, uppfattade saker så väldigt snabbt att han nästan misstänkte att du redan kunde allt. Efter bara några veckor kunde du styra tardisen med vana rörelser, och jag tror det var här som han började misstänka det. Att något var fel med dig. Eller okej, inte fel, men annorlunda. Det som avgjorde saken var när du utan tidigare kunskap, visste att Awerigosarnas akilleshäl var den lilla blå knappen under deras vänstra skuldror. Det var som om du bara agerade i ren instinkt. Så en dag senare, när ni stod och vilade er vid ett balkongräcke (eller tja, motsvarigheten till en) på planeten Kardevosuz i galaxen Waquaxaviux, bestämde sig Doctorn för att ställa frågan han så länge bävat inför. Smått trevande. ”Så Elin... Har du...” (tänk på att Tardisen kan översätta alla språk i universum, däribland svenska.) ”Jag gillar glass. Och klockor. Klockor är fina! Speciellt gamla, eller hur? Blommor också. Det får mig att tänka på en gång när jag var på planeten Quvestyrawclacca och skulle köpa ett instrument. Ha,tänk att jaksjueerna kan vara så tondöva- Har någon gammal klocka? Kanske... ett arvsgods. Mycket gammal. Med konstiga ingraverade mönster?” Du förstod inte alls hans plötsliga intresse i antikverade klockor. Men det är klart, du hade ju faktiskt en gammal släktklenod (påstod dina föräldrar) som du haft med dig hela livet. Utan att riktigt tänka på det hade du alltid råkat få med dig den, var du än reste. Likaså nu. Ur din högra jeansficka lirkade du ur klockan.

Ytterligare en sak du bör veta om timelords: vid fara kan de bli till människor, genom att låta all sin timelordiness sugas in och förseglas i en speciell klocka. M-hm. Got it yet?

 

Doctorn gjorde det åtminstone, i samma stund som han såg din gallifreyan fob watch med dess timelordskrift på. Förstå glädjen när man äntligen finner någon som sig själv, efter så lång tid, efter så många missöden och förluster. Och du var ju god, som honom, till skillnad från den enda andra timelorden han mött efter the great time war. För han kände ju dig vid det här laget, och det fanns inte ett spår av ”ta över hela världen, nej universum!, och gör hela mänskligheten till slavar” i dig. Klockan öppnades, och all energi den innehållit fyllde dig. Du blev dig själv igen, en timelady. Ni reste runt över hela universum i 3,5 dagar, och had the time of your life, tills det började.

 

Tryck play och läs vidare ->

Knackandet. Knack, knack, knack, knack.... knack, knack, knack, knack. Du drevs sakta men säkert till galenskap av detta fyrtaktiga knackandet. Hela din kropp verkade slå i takt med knackandet. Knack, knack, knack, knack. Ditt hjärta dunkade, dunk, dunk, dunk, dunk. Allt du hörde delades upp i en fyrtakt– hur, är, det, med... dig, hör, du mig?

 

Något var uppenbarligen fel. Och detta något fann doctorn ingraverat på insidan av din klocka; ”Bör aldrig öppnas. I enlighet med bestämmelse §F-198.J80 i gallifreyan law, bör denna timelord förseglas som människa och aldrig släppas ut.”. Doctorn placerade dig på ett säkert ställe, hos en tidigare companion vid namn Sarah-Jane, som tog hand om dig medan du frenetiskt satt och tappade med fingrarna, knack, knack, knack, knack...knack, knack, knack, knack. Han åkte tillbaka i tiden, längre än vad han någonsin önskat behöva göra – till tiden då hans planet än frodades, och dagen du föddes. Är det här jag borde nämna att du är adopterad? Beklagar och sånt där. I alla fall – som jag tidigare nämnt har timelords två hjärtan, men du föddes bara med ett fungerande vilket är otroligt påfrestande för en så pass energisk varelse som timelords. Därför bestämdes det, i och med att du aldrig skulle kunna leva ett rättmätigt liv som tidsresare, att du skulle förmänskligas och föras till jorden. Du placerades ut hos en familj i Bromma (av alla ställen), gavs rätt ansiktsdrag och mänskliga egenskaper och lämnades där för att leva ett ostört liv som vanlig dödlig.

 

När doctorn berättade detta för dig blev du förtvivlad, det är inget fel med att vara människa – men när man egentligen är något så mycket bättre och mäktigare är det ungefär som att förpassas till att bli en fluga. Som timelord kan man se allt som hänt och som kommer att hända, och det var just det som fick dig att tvärvägra förmänsklighet – förmågan att se alla de potentiella äventyr och magnifika upplevelser som fanns där ute i tid och rymd och bara väntade på dig. Som att placeras framför en skål med färsk pasta och hemgjort pesto när man är vrålhungrig. Hur ska man kunna låta bli att hugga in?

 

Och det var sagan om hur du krossade min, tja – vår, kära doctors hjärta. För det fanns bara en lösning kvar, vilken du själv var fullt medveten om. För att slippa påminnas om vad oändligt mycket du för alltid kommer gå miste om måste dina minnen rensas. Du kan inte komma ihåg doctorn, alla äventyr, att du egentligen tillhör en så mycket bättre liga eller ens det faktum att det går att resa i time and space. Du förmänskligades igen, din timelordenergi förpassades i klockan som placerades i säkert förvar. As good as new.

 

Så var doctorn ensam än en gång. Några år tidigare hade han förlorat sin kärlek, Rose, med ett parallellt universum som separation. Nu hade han förlorat en vän och en artfrände, med något så simpelt som lite minne som avskiljare. Det var så du skadade honom, genom att ge honom så mycket hopp – hopp om att äntligen ha funnit en vän att ha för alltid, hopp om att han inte var ensam, hopp om tidslösa äventyr, för att sedan slita ifrån honom dom. Men det är såklart inte ditt fel. Och han har väl gått vidare, som han alltid gör. Han har en ny companion nu, Amy (som han visserligen kommer förlora snart) och reser runt i universum som alltid. Och mår så pass bra som en ensam tidsresande kan må.

 

Men jag är övertygad om att du ibland kan bli fullständigt hänförd av himlen under stjärnklara kvällar, nästan fastna i en sorts trans då du ser upp och ut över stjärnorna. Kanske minns du någonstans att du faktiskt sett några av dessa stjärnor på nära håll. Och att stjärnhimlen en gång inte enbart var en utsikt, utan en oändlig karta över möjliga upplevelser. Men så blinkar du och transen släpps. Du är ju trots allt en människa, och det finns ju så många viktigare saker i livet än att stå och stirra på himlen. Som att se senaste avsnittet av gossip girl, eller kolla dina facebookmeddelanden. Ah, tänk vad mycket livet har att erbjuda.

Och även om alla dina äventyr inte är kvar i minnet, så finns det små spår av alla upptåg genom historian. Se bara på sida 167 i vår historiabok:

Grattis på födelsedagen (i efterskott) min lilla timelady <3<3<3<3<33<3 Må du för alltid stanna med oss på jorden!!!!!!!!!

Idag, eller tja vid det här laget igår, fyllde Elin år. Hon är fin-fin och finare än så. Vet du vad? Hon är som mitt lösenord! (yah know what I'm talking 'bout HOFFUS). Tänkte bara säga det.

sovdags, natti-natt!